I lördags morse vaknade en kortklippt brud i en cell. Hon hade ett sinnessjukt leende på sina läppar och intill sig, ett par tygskor som inte tillhörde henne.

Det var när vi skulle bege oss hem från huvudstaden som en tjej omotiverat klev på tåget till Storlien och lade sig i en sovvagn. Till saken hör att det inte var hennes plats, utan min. Där låg hon, nöjd och glad och stirrade apatiskt bort i fjärran med det sjuka leendet.

Vi förstod inte mycket, och inte vakterna som bar bort henne heller. Och det var inte förrän nästa morgon jag upptäckte att mina skor var borta.

Hon tjänade sig ett par dojor i vart fall.