Inte så att min reslust har försvunnit, den har bara svalnat lite. Förut brukade jag alltid drömma mig bort till varmare breddgrader. Speciellt när det var kallt här och snön låg tung utanför husknuten. Jag kunde verkligen inte få nog av tankar på sandiga stränder, höga temperaturer och främmande valuta. Jag ville överallt förutom att vara här.

Nu när snön sen länge är borta, temperaturen åtminstone ibland ligger på över tio grader och myggen till allas glädje vaknat till liv, så känns dessa tankar på utlandsresor väldigt långt borta. Plötsligt så känns en svensk sommar inte så farlig.

En ny dröm har tagit plats i mitt huvud. Det stavas festival. Jag blir nästan euforisk bara av tanken på livemusik, svett, öl och bajamajor.

Vanligtvis är det ju så jag gillar det, att svagt känna kniven mot halsen, annars får jag inte någonting gjort. Är av den typen att jag inte får någonting vettigt gjort om jag inte känner stress, ja allra helst panik. På den sista tiden har det å andra sidan varit lite väl mycket kniv till och med min smak.

Vad talar jag om? Jag talar självfallet om dansen, den där sabla dansen. Dansen har varit som en vass kniv, borrandes mot min hals, som på sista tiden mest hållit mig vaken om natten och gett mig mardrömmar. Dock kan jag glädja mig med att vi satte vår sista dans. Vi dansade till slutet. Tills benen inte bar, tills musklerna sved, andningen blivit tung och det svartnat för ögonen. Men det gav resultat, för vi klarade det. Äntligen satte vi våra steg, äntligen var våran rytm synkad och vi kunde dansa i mål.