Vanligtvis är det ju så jag gillar det, att svagt känna kniven mot halsen, annars får jag inte någonting gjort. Är av den typen att jag inte får någonting vettigt gjort om jag inte känner stress, ja allra helst panik. På den sista tiden har det å andra sidan varit lite väl mycket kniv till och med min smak.

Vad talar jag om? Jag talar självfallet om dansen, den där sabla dansen. Dansen har varit som en vass kniv, borrandes mot min hals, som på sista tiden mest hållit mig vaken om natten och gett mig mardrömmar. Dock kan jag glädja mig med att vi satte vår sista dans. Vi dansade till slutet. Tills benen inte bar, tills musklerna sved, andningen blivit tung och det svartnat för ögonen. Men det gav resultat, för vi klarade det. Äntligen satte vi våra steg, äntligen var våran rytm synkad och vi kunde dansa i mål.