Det var en utekväll, det kan ha varit i tisdags, för två veckor sedan eller förra året. En utekväll som skördare många glädjeceller, en kväll som slutade i dramatik. Man åker in med buss, man vänder på kronorna för att unna sig en rolig kväll.

Det var fint väder, folk var glada och det var som bäddat för succé. Men ödet valde en annan väg.

Utan att peka på någon, det är trist när det inte blir som man tänkt sig.  

I måndags rullade jag in med tåget på Järpens station. Tillbaka efter sexton dagars exil, eller vad som kändes som två månader.

Tågbiljetten vad dyr, men vad gör man inte för att resa med lyx? SJ-tetror med vatten, härligt hård madrass och främmande sovsällskap är ju aldrig fel.

Det var okristligt tidigt och nästan rofyllt att rulla hem sitt liv en julimorgon i en sovande by.

There's no place like home.