Vanligtvis är det ju så jag gillar det, att svagt känna kniven mot halsen, annars får jag inte någonting gjort. Är av den typen att jag inte får någonting vettigt gjort om jag inte känner stress, ja allra helst panik. På den sista tiden har det å andra sidan varit lite väl mycket kniv till och med min smak.

Vad talar jag om? Jag talar självfallet om dansen, den där sabla dansen. Dansen har varit som en vass kniv, borrandes mot min hals, som på sista tiden mest hållit mig vaken om natten och gett mig mardrömmar. Dock kan jag glädja mig med att vi satte vår sista dans. Vi dansade till slutet. Tills benen inte bar, tills musklerna sved, andningen blivit tung och det svartnat för ögonen. Men det gav resultat, för vi klarade det. Äntligen satte vi våra steg, äntligen var våran rytm synkad och vi kunde dansa i mål.

Så har vi dansat det som skulle bli vår sista dans tillsammans. Har blivit ett par stycken genom åren, Oj, galna vilka danser det varit, vi har kämpat och slitit tillsammans, ibland har vi tappat taget men varje gång har vi fattat varandras händer igen och dansat tills svetten lackat.

Man kan nog säga att vi alltid haft ett väldigt märkligt förhållande till varandra, det har alltid funnits en slags hatkärlek mellan oss. Vårt förhållande har varit som en stormig förälskelse, ena dagen sprakande kärlek för att nästa dag övergå till djupt hat.

Vi har dansat oss genom subtraktion och addition, vi har dansat oss genom areor och algebra och nu på senare år kurvor och formler. Ibland har vi dansat som proffs, men på sista tiden kanske mest som amatörer. Vi har snubblat, du har tappat mig i luften och det har blivit några blåmärken och en och annan stukad fot.

Detta som skulle vara den sista dansen, le grand finale, det som skulle bli en sjuhelvetes show, blev en besvikelse! Vi skulle ju lämna varandra i extas. Skiljas från varandra i glädje, samförstånd och spirande lycka. I stället lämnar vi varandra såhär, ofullständiga och arga. Du för att jag inte förstår och jag för att du är så komplicerad.