Blir ju inte så mycket uppdaterande här, beror på ett flertal olika faktorer då den avgörande är; det finns inte så mycket att skriva om. Inte ens misslyckade krogkvällar äger rum för att dokumenteras för allmän beskådan. Mitt liv och leverne är relativt stillastående och tankarna ganska endimesionella; its all about money, körkortshelvetet och hur jag ska uppnå la dolce vita.

På återseende, bloggstalkers.

Tacksamhetssyndromet som drabbar en telefonundersökare;

- Vet du hur mycket klockan är? Har du inget liv eller?
- Eh... då åtkerkommer jag, tack.

- Hörredu, vi har faktiskt N-I-X, och vi vill inte ha några jävla samtal!
- Okej, men NIX gäller bara för försäljare och vi är ett undersökningsföretag...
- Du, det ger jag blanka fan i.
- Okej, då ska jag inte ringa igen, förlåt för att jag ringde och störde, tack hejhej.

- Att ni alltid ska ringa mitt-i-maten! Stryk oss från listan!
- Okej, man tackar så hjärtligt, hej.

- Hej, Stina heter jag och ringer från Ma...
- *klick*
- Tack, tack.

Jons kompis; Första året jag var på festival så packade jag med allt möjligt skit, schampo, balsam och massor av ombyte. Så onödigt egentligen, vem fan bryr sig om att duscha och byta kläder?

Jag; Ehh, nä precis.

Vågade liksom inte berätta att jag höll på att bryta ihop efter dag ett utan dusch. Det gick så långt att jag beklagade mig för random thailändare efter en av mina ensamma toalettjakter. Hon gav mig sitt nummer och sa att hon kanske kunde bjuda på mat och att jag fick komma dit och duscha om jag ville. 
Jag ringde aldrig upp.

Tog med alldeles för mycket. Tre par jeans trots att det var äckligt varmt varje dag och aldrig under 25 grader. Dock kunde jag ju inte förutse hur pass bra väder det faktiskt skulle bli, jag är som en scout när det gäller kläder, "alltid redo", antar att det är någonting som följer med uppväxten i Jämtland. Man tar liksom för givet att det SKA regna, eller SKA vara kallt.

Blev inte så många bilder, mest bilder på campingen och festivalområdet. Skyller på att jag umgicks med folk vars uppfattning om kameror är att "de förstör stunden", snarare än att jag inte pallade att gå omkring med kameran hela dagarna...





Precis när jag och Bellan skulle dra vidare, såg jag en brud som gick igenom soporna. Jag undrade vad hon skulle  hitta av värde i misären? Hittade hon en nerspydd tröja och tänkte "Detta är ju min storlek, efter en tvätt så blir den som ny"?

Det var en utekväll, det kan ha varit i tisdags, för två veckor sedan eller förra året. En utekväll som skördare många glädjeceller, en kväll som slutade i dramatik. Man åker in med buss, man vänder på kronorna för att unna sig en rolig kväll.

Det var fint väder, folk var glada och det var som bäddat för succé. Men ödet valde en annan väg.

Utan att peka på någon, det är trist när det inte blir som man tänkt sig.  

I måndags rullade jag in med tåget på Järpens station. Tillbaka efter sexton dagars exil, eller vad som kändes som två månader.

Tågbiljetten vad dyr, men vad gör man inte för att resa med lyx? SJ-tetror med vatten, härligt hård madrass och främmande sovsällskap är ju aldrig fel.

Det var okristligt tidigt och nästan rofyllt att rulla hem sitt liv en julimorgon i en sovande by.

There's no place like home.

Studenten närmar sig med stormsteg. Känner mig väldigt stressad eftersom jag fortfarande har en lång lista på skolarbeten som ska lämnas in och prov som ska göras innan jag kan kasta in handduken.

Fast efter den här helgen kommer förmodligen en stor börda lättat från min axlar, då projektarbetet kommer att vara inlämnat. Enligt mina beräkningar kommer det att vara häftat och redo för inlämning vid den här tiden i morgon.

Sedan är det bara att välja och vraka i den godispåse av skolans läckerheter som är kvar. Vet inte riktigt vad jag ska börja med först, kanske bör jag göra mig redo för svenska redovisningarna, eller kanske göra klart engelskan, psykologin, historian eller kanske miljökunskapen?

Jag ser ljuset i tunneln även om jag inser att jag har en sjuhelvetes massa plugg framför mig. Frammanar bilden av den där studentkvällen som man längtat efter så länge. Blir lycklig som ett barn på julafton bara vid tanken av den 5:e juni, och låter det vara min morot i detta kaos av skolarbeten.

Känner mig som den typiska tredjeringaren, som tappar glöden redan vid andra veckan av höstterminen. Som spenderat veckorna med att skjuta upp allt som går, samtidigt som dagarna räknats ned till nästa ledighet. Min blick har studerat klockan mer än någonsin och jag har gjort allt förutom att leva i nuet, det enda jag har längtat efter är nästa dag...

Jag håller sakta men säkert på att uppgraderas från statist till regissör. Det kommer inte att finnas några måsten i mitt liv längre. Eller jo, fast av en helt annan kaliber... mina största problem kommer inte längre vara att komma på den perfekta ursäkten till varför jag inte gjort klart det jag ska, eller hur jag ska skjuta upp miljöprovet, utan hur jag ska försörja mig själv...

Sidorna är blanka, och nu gäller det bara att komma på vad man ska fylla dem med.

Visst är det väl märkligt, hur mycket som kan hända på två dagar? Självupptagen som är var jag först lite avundsjuk, missade hela föreställningen ni vet, men å andra sidan är jag inte så säker på att jag velat se.

Storfångst minsann.

Äntligen har jag och min kompanjon Isabel aka Gossip Girl fått tummen ur röven och planerat in lite fiske. Visst har man byggt upp förväntningar, och hoppas på storfångst. Men vi blir lika glada om vi får ett abborrnapp. Egentligen handlar det bara om att få... något napp.  

Vi har dock inte beslutat oss för vilket fiskevatten vi ska åka till. Finns som bekant två fiskrika vattendrag i vår omgivning.

Kanske någon fler storfiskare också hakar på? 
 

Någonting jag aldrig riktigt förstått mig på är det här med hur man avslutar ett sms. Avslutet gör ju tydligen hela sms:et. Det sätter standarden för vad det är för typ av sms som skickas. Man behöver bara läsa det sista för att förstå om det handlar om en ordväxling mellan två kompisar eller två älskade.  

Det är en hel vetenskap! Alla vet ju att man inte glömmer att skriva puss till ett ragg man är intresserad av. För annars kan man lika gärna lägga ner mobilerna och leta efter någon annan, eller?

Om mina kompisar misstänker en fnurra på tråden med någon vän/beundrare så är alltid deras viktigaste argument "... han slutade ju faktiskt att skriva puss".
Förstå hur stor vikt ett litet ord gör. Man får verkligen, verkligen inte glömma en sådan viktig sak! Det kan ge upphov till katastrof.

Fast det kan bli tvärtom också. För inte så länge sedan råkade en kär vän skriva just "puss", till fel person, nämligen en jobbarkompis som hon inte kände särskilt väl. Hon var till och med tvungen att skicka ett till sms när hon upptäckte sitt grova misstag.
 "... Hehe, jag råkade skriva fel... så du inte blir rädd eller nåt".

Undrar vilka signaler jag sänder ut när jag aldrig skriver vare sig puss eller kram när jag skickar sms. Försökte smälta in i mängden där ett tag, men det blev så jobbigt när jag hela tiden glömde bort det och var tvungen att tänka på vem det egentligen var passande att man skrev vad till.

Såå... Jag ville bara säga att jag tycker om er ändå. Fast ni nästan aldrig får en puss/kram av mig. 

XOXO

I lördags morse vaknade en kortklippt brud i en cell. Hon hade ett sinnessjukt leende på sina läppar och intill sig, ett par tygskor som inte tillhörde henne.

Det var när vi skulle bege oss hem från huvudstaden som en tjej omotiverat klev på tåget till Storlien och lade sig i en sovvagn. Till saken hör att det inte var hennes plats, utan min. Där låg hon, nöjd och glad och stirrade apatiskt bort i fjärran med det sjuka leendet.

Vi förstod inte mycket, och inte vakterna som bar bort henne heller. Och det var inte förrän nästa morgon jag upptäckte att mina skor var borta.

Hon tjänade sig ett par dojor i vart fall.